Vilken lördagskväll det blev...
Vincent har sin GPS sen försvinnandet i oktober och det känns som en enorm trygghet.
Igår gick han ut vid halv tre och när klockan var halv sju såg jag att han varit i samma område vääldigt länge, och det var längre bort än tidigare också, ändå bort förbi fabrikerna dit han gärna går och kollar in skogen, det ser jag på historiken i hans GPS.
Alltså varför ska han gå längre och längre bort tänker man ju då...
Och varför stannar han där? I det skogspartiet... Det hände ingenting, det snurrade runt där borta i skogen hela tiden.
Timme efter timme...
Jag avslutar matlagningen och kör dit och ropar på honom.
Kolmörkt, skog, regn...
Nähä...inget svar från honom. Han brukar komma när jag ropar, han svarar direkt när jag letar upp honom utifrån hans GPS och ropar i närheten.
Det är så gulligt...😻Och bra!
Men inte denna gången alltså...
Jag hade inga skor på mig för att vandra in i skogen heller så jag körde hem igen.
Irriterad på honom måste jag erkänna...😊
När vi ätit kollade jag igen och jovisst, han var fortfarande kvar...på samma ställe men trackern visade att han rörde sig lite fram och tillbaka.
Nu var klockan nästan åtta.
Man tänkte ju har han blivit knäpp, så kul kan det inte vara i det skogspartiet huuur länge som helst...
Klär på mig och kör dit igen. Nu klädd för att gå in i skogen.
Jag snurrar omkring där i mörkret bland granar och bröte och ropar och försöker hitta honom...ganska snart hör jag svaga jamanden...Men vart...och varför kommer han inte...
Höger, vänster...
Mjau, mjau...har han fastnat nånstans....
Dyigt och sank mark var det också, grenar högt och lågt och en himla massa skräp som folk dumpat!
Så jag snubbalde omkring där inne i mörkret...
Och sen när jag höjer ficklampan på mobilen så ser jag två lysande ögon högt där uppe i en gran och en liten röd lampa som blinkar på hans GPS, att den är på Live läge för spårningen...
Så där sitter han. Högt upp i en gran och kan inte komma ner...🙀
Så glad att hitta honom men hur skulle han komma ner nu då....
Det fanns ingen möjlighet att klättra upp på de små svaga stumpar till grenar som den stora granen hade...
Jag ringde till Eric. Jag ringde till pappa.
Ja hur skulle vi få ner honom...
Körde hem och hämtade mat som jag kunde skramla med i en burk för att försöka få honom att våga klättra ner....
Sen körde pappa iväg för att sätta på släpkärra för att sedan köra hem till oss och hämta takstegen...
Det var vår enda chans att nå upp till honom...och han vägrade ju klättra ner...
När jag stått och ropat och skramlat med maten i en och en halv timme så äntligen tog han sats och försökte börja klättra neråt...tveksamt, försiktigt...
Flisor och bark yrde och han höll på att ramla ner och av trädet flera gånger...
Men det gick!😻
Och sen var dramat över!
Puh!
Tack och lov!
Då hann jag precis stoppa pappa som höll på att lasta stegen uppe hos oss....
Ja det var för väl att vi inte behövde försöka sätta stegen där, det hade inte varit helt lätt...
Denna katt alltså...
Och så skönt att han har en GPS.
Igår kunde vi rädda honom annars är frågan hur länge han suttit där innan han kom hem...
I det området finns också räven så om det är den som skrämt upp honom eller något annat djur...
Hur som helst långt upp mot himlen satt han...och pep i mörkret...
Slutet gott, allting gott.
En lördagkväll i december.
Kram