Mitt hjärta känns som grått
och väldigt trasigt...
Urblåst som hösten som kom denna veckan...
Fyllt av sorg, oro och saknad...
Vi letar och letar.
Efter vår lille Vincent...
Jag efterlyser i butiker, på nätet, trycker upp lappar och delar ut i postlådor.
Vi letar på dagen, på kvällen, även på natten har det letats...
Jag har gråtit så mycket.
Förtvivlat och tänkt i de mörkaste stunderna när åskan dånat över himlen att jag hoppas han är död så han slipper lida...
Att inte veta är outhärdligt jobbigt.
Och hittar vi inte honom så kommer vi alltid att undra...
Idag är det en vecka sedan han gick ut och hemifrån.
Jag visste redan på fredag morgonen när han inte kom som vanligt att något var fel...men då hoppades man mera...
Tänkte han kommer nog...
Katter är ju katter...
Men tiden går.
Jag har varit på fabrikerna, där han syntes till utanför på fredags morgonen, två gånger och frågat och efterlyst..."tjatat"....upprepat...
Alla portar och dörrar på dessa ställena har varit öppna denna veckan som de var i fredags när han försvann. Dessutom har de glipor under sina portar och skjul på många ställen så det är inte tätt utan möjligt att komma ut om man skulle vilja om man var instängd....
Men den ena fabriken är gigantisk...höll på att gå vilse själv där igår när vi letade i mörkret...
Eller,
om han kommit för långt bort på den vägen där han sågs och sedan blivit skrämd och bortjagad av en annan katt, för där rör sig andra katter bortåt det hållet, och sedan är så rädd att han trycker någonstans. Rädslan kan hålla dem fångna länge, länge, det har jag fått många historier om katter berättat för mig nu...
Ja det är så sorgligt...
Så sorgligt....
Han var den siste jag trodde skulle försvinna då han kommer som en klocka och följer rutiner.
Vincent, vår älskade Vincent.
💙💙💙💙💙
Kom hem.
💙