Helgen har kommit då vi tänder ljus, och tänker lite extra på dem som har gått före. Gått före. Dit, där vi alla skall gå, en dag. Det är det enda vi vet, att vi alla skall dit, ingen slipper liksom undan.
Vi som är kvar, än så länge, vi kan bara minnas. Minnas det som varit, minnas dem som varit. Och försöka så gott vi kan att leva i nuet, och skapa nya minnen. Som vi kan tänka tillbaka på, men även skapa minnen för dem som går efter oss, att tänka tillbaka på.
Det är glömt om hundra år, brukar man ju säga. Och om man inte gör något stordåd så man hamnar i historieböckerna så är det väl så, att man är bortglömd efter en sisådär hundra år efter sin död, när det inte längre finns kvar någon som man har träffat. Lite vemodigt är det allt, att tänka så, vad kort ett liv egentligen är.
Desto viktigare att ta vara på den tiden man har. Så lätt att säga, och så svårt att leva efter.
