Torsdag till lördag har maken och jag tillbringat i Linköping, där vi sammanstrålade med vår gemensamma guddotter och hennes pappa. Maken och de andra två har tillbringat dagarna på ett stort årligt spelkonvent, medan jag själv mest bara har glassat runt och shoppat, fikat, läst glassiga magasin och tittat på Netflix på hotellrummet. På kvällarna har vi ätit goda middagar tillsammans på restaurang, och så har vi ju avnjutit god hotellfrukost två morgnar i rad. En minisemester av det bättre slaget, helt enkelt. Vi bodde på Elite Stora Hotellet mitt i stan, vilket passade mig bra, för då kunde jag komma och gå lite som jag ville på dagarna.
Linköping är en väldigt trevlig stad att komma till som besökare. Den här gången höll jag mig mest till shoppingstråken, men här finns ju andra trevliga sevärdheter också, som till exempel friluftsmuseet Gamla Linköping och stadsparken Trädgårdsföreningen. Titta vilken fin staty jag hittade på ett litet torg. Hade inte den varit fin att ha hemma i trädgården, så säg?
För en lantlolla (som jag absolut numera är) var det en mysig fläkt av flärd att få hänga i hotellbaren före middag, insupa lite stadsatmosfär och titta på människor. Det kändes som att en Cranberry Marguerita passade bra in i novembertemat. Den var mycket god, kan jag intyga.
Som vanligt när man har varit ute och rest, så är det gott att komma hem igen. Jag hann till och med ta mig en liten middagslur på eftermiddagen, så nu är jag så där härligt mosig som man blir resten av kvällen när man har sovit lite för länge. Men ikväll behöver jag ju inte klä om och gå ut för middag. Det får bli långkalsonger och soppkopp i det stilla allhelgonamörkret. Sa jag att det är skönt att vara hemma igen?