Under värmeböljan förra veckan orkade jag inte göra så mycket mer än att ligga i skuggan och läsa. Jag avverkade tre böcker i rask takt, vilket ju i och för sig passade ganska bra, för nu är jag ikapp med mitt nyårslöfte om att läsa minst 12 böcker under året. Man kan ju tänka att jag borde ha hunnit läsa åtminstone sju böcker sammanlagt nu när vi är framme vid årets sjunde månad, och det har jag gjort nu. De tre senaste titlarna delade ett gemensamt tema: Kriminalitet.
Den första boken av de tre var "Dotter saknad" av Anna Jansson. Jag tror faktiskt aldrig jag har läst något av henne tidigare, eftersom jag såg någon av Maria Wern-filmerna på TV och tyckte att det var lite Enid Blyton-kvalitet på den storyn. I den här boken får läsaren träffa en helt ny kommissarie, som heter Kristoffer Bark och är verksam hos polisen i Örebro. Storyn kretsar kring två unga kvinnor, som har försvunnit vid två olika tillfällen flera år innan berättelsen tar sin början. Den ena är Barks egen dotter, vilket naturligtvis gör att perspektivet blir extra känslosamt och personligt. Jag tyckte det tog lite för många sidor innan det faktiskt började hända något i berättelsen, men efter 150 sidor hade författaren fått mig på kroken. Jag anade slutet innan det kom, men upplösningen var ändå spännande. Boken är förmodligen inget jag kommer att minnas på sikt, men det är en helt OK sommardeckare. Fast omslaget är extremt töntigt...
Deckare funkar ju bra på sommaren, så jag passade på att klämma en till när jag ändå hade fått upp ångan. Jag hittade en Mari Jungstedt-bok i hyllan, som jag har lånat av min pappa men glömt att läsa: "Ett mörker mitt ibland oss". Det är den 14:e delen i serien om kommissarie Anders Knutas och hans kollegor på polisstationen i Visby, och jag har läst alla tidigare delar. Ibland är det skönt att veta vad man får, och med Mari Jungstedt vet man liksom det. Hennes berättarteknik följer så gott som alltid samma mönster med flera olika berättarperspektiv, varav ett skildrar ett händelseförlopp i dåtid. Boken är lättläst och okomplicerad, men inte en av Jungsteds bättre historier. Slutet känns lite som en axelryckning, tycker jag.
