Man får ha lite fint att titta på när man är "nere för räkning".
Mysiga ljuslyktor är alltid rätt.
Inte för att jag orkar mysa till det så mycket...
Jag skrev ju sist att jag var så glad jag kunde ta mindre tabletter just den dagen för smärtorna var lite mindre...
Då självklart blev det inte så dagen efter...😢
Vaknade redan halv sex på morgonen och behövde ta både långtidsverkande morfin och snabbverkande morfin (och jag hade SOMNAT vid halv fem!)
Igår kom Olivia hem från universitetet en snabbis bara för att hämta delar till den nya sängen som saknades och som skickats till oss.
"Man märkte direkt när man kom innanför dörren att mamma är sjuk" sade hon.
"Pizzakartonger på borden och saker som du aldrig skulle låta stå framme utan plocka undan..."😅
Jo tack.
Bara att blunda för det, jag kan inget göra.
(men så jobbigt med oreda! det är inte min grej!!!)
Fast jag måste ändå säga att de plockar undan bra även om det är på deras sätt.
Ligger ju ändå mest i sängen så slipper se det...😔
Meen, jag har börjat ta mig ner till nedervåningen mer och mer.
Bra motion att ta sig nerför trappan på rumpan (upp blir det baklänges samma metod).
Med hjälp av armarna lyfter jag mig ner steg för steg och håller det opererade benet utsträckt hela tiden. Tänk va, man har alltid nytta av att vara "vältränad"😊 och egentligen speciellt efter en operation när man behöver extra styrka i vardagens annars naturliga enkla saker.
En dag i taget är mitt motto just nu.
"Snart" en vecka sedan operationen...
Jag räknar ner som ni förstår, även om det är väääldigt tidigt ännu!😌
Men bara just tanken att det går framåt är den bästa!
Förra helgen och dagen innan operationen, alltså jag hade sån ångest...och jag ville bara få det gjort!
Jag kände mig väldigt orolig.
Och det var befogat visade det sig.
Det var tufft. Tuffare än jag trodde till och med...
Men de dagarna har jag i backspegeln nu
och nu kämpar jag på framåt
mot att så småningom kunna gå och ännu längre fram få gå smärtfritt.
💗