Jag skrev på instagram om detta igår.
Jag skriver ungefär samma här idag...
I vintras blev jag väldigt sjuk.
Framåt försommaren kunde jag dock leva och klara mig på en väldigt låg dos kortison.
Sen för några veckor sedan så blev jag helt plötsligt jättesjuk igen.
Fast att läkaren chockhöjde kortisonet så hjälpte det inte alls. Mina smärtor i ansikte och huvud blev bara värre och värre...
Kortisonet höjdes och det höjdes igen och igen men det hjälpte inte alls som det borde utifrån den höga dos jag fick nu, jag hade trots det hemska smärtor som överskuggade allt, så man inte kan fungera helt enkelt...
Då bestämdes det att jag så snabbt som möjligt skulle skickas in för en magnetröntgen av hjärnan.
Och bara den tanken och känslan och skräcken att tänk om, tänk om...det kändes helt overkligt. Men samtidigt hade jag så ont att den tanken faktiskt skulle kunna vara sann...
Från att beslutet togs fick jag komma in och röntga hjärnan inom loppet av en vecka.
Jag är sååå tacksam att det gick så fort att komma in för detta för tro mig det är inte lätt att gå och undra om man har en tumör i hjärnan... Mycket tårar och massiv ångest fram och tillbaka, hoppet som fladdrade och vacklade, tankar som ska jag dö nu...
När huvudet strålar av smärta som att det sitter i en järnring, ansiktet bränner och värker, tappar känsel, och kortisonet som skulle ta bort detta inte gör det som det ska då är det inte svårt att tro att det faktiskt möjligtvis skulle kunna vara något som är fel inne i huvudet....
Beslutet om hjärnröntgen togs en onsdag.
Onsdagen efter var jag i Halmstad på magnetröntgen hjärna. De gjorde den långa röntgen på 45 min både med och utan kontrastvätska.
Så himla omtänksamma och fina och gulliga i personalen.
Man känner sig verkligen trygg när man gör en sådan känslomässigt jobbig sak när de är så omhändertagande.
Sen var det ett par väldigt jobbiga dagar av väntan innan jag fick veta...
Jag visste att jag skulle få besked kanske redan dagen efter, det brukar komma så snabbt, men på röntgen säger de alltid en vecka till tio dagar. Det är för att den läkaren som skickar remissen ska hinna meddela sin patient beskedet, och är det ett dåligt besked ska man inte heller ge det en fredag...
Så de säger alltså längre tid än vad det egentligen tar.
Jag ringde på torsdag eftermiddagen. Nej inget svar hade kommit. Jag bröt totalt ihop när jag lade på luren. Fullständigt tappade det.
Ångest. Ångest.
Det borde ju varit klart.
Hon sade också till mig direkt efter röntgen när jag satt på britsen och de kopplade loss mig att bilderna blivit jättefina.
Hur tolkar man det efter en hjärnröntgen...Att bilderna blivit bra,
eller att det såg bra ut...
Ja ni fattar...det är tusen tankar som kan flyga åt alla möjligheter...
Och man tolkar även om man inte ska...
(när jag röntgade halsryggen i våras så fick jag veta samma dag så jag vet ju att det går ganska fort, olika ställen klart olika väntetider men nu var jag på samma ställe bägge gångerna)
På fredagen fick jag dock beskedet att allt ser bra ut i mitt huvud. Inga konstigheter upptäcktes.
Som mina ben skakade när jag skulle få beskedet...
Ögonblick i livet man nästan inte tror ska hända. Och så händer de.
Nu vet vi i alla fall att det inte är en hjärntumör som är orsaken till mina smärtor i huvudet.
Som det är just nu så är jag i alla fall sjuk och det är olika tufft olika dagar och timmar...Jag klarar mig för att jag lever på kortison så är det...Och för att smärtorna ska hållas i någorlunda schack så måste kortisonet fördelas över dagen. För mig gjorde det jättestor skillnad när läkaren sade att vi testar att dela upp dosen. Så nu tar jag en dos på morgonen och en på eftermiddagen då hinner det inte byggas upp så fruktansvärda smärt toppar, det blir lindrigare.
Denna veckan väntar en sak som vi sett framemot och som måste göras men för en och halv vecka sedan hade det varit helt omöjligt för mig. Helt otänkbart. Jag var så sjuk...men nu tack och lov pga att jag fördelar kortisonet så ska jag kunna klara detta...jag fungerar...
Kram Mariette