"Ut ur min kropp" av Sara Meidell är en av årets mest omdiskuterade böcker. Boken är en litterär skildring av ett liv präglat av sjukdomen anorexia nervosa. Självbiografiskt material brukar oftast publiceras retrospektivt, det vill säga när personen i fråga har kommit ut "på andra sidan" och kan se tillbaka på händelserna med en viss distans, men den här boken skrivs direkt ur sjukdomsperspektivet. Det är också det som gör den så speciell, och i viss mån kontroversiell. Det sistnämnda är författaren själv medveten om:
"Det svåra att förklara för den som aldrig längtat efter fallen eller bara har vittnesmål från dem som skadat sig illa, är hur vackert det också är medan man faller. Varför vill vi som faller gång på gång inte berätta om allt detta? Är vi rädda för att lura någon, att råka vara så övertygande att människor som varken har behov av fallen eller någon egen dragning mot kanten ändå luras dit. Att vi sedan ska stå där med ansvar för att ha förstört andras liv än vårt eget, som för övrigt aldrig var annat än det enda rätta för oss."
Som sjuåring bestämmer sig Sara för att hon inte vill låta sin kropp bli vuxen. Hon lär sig tidigt vad vårdpersonalen vill höra, och upprörs över att höra läkarna prata om hur stark sjukdomen är, när hon själv är helt på det klara med att det är hennes egen inneboende styrka det handlar om. Varför är det sjukdomen som får beröm och inte hon? Hon räknar ut exakt hur mycket hon behöver äta för att undvika sondmatning och exakt hur mycket vatten hon måste dricka för att lura vågen vid invägning. Tidningen "Allt om mat" blir hennes ständiga följeslagare, och efter långa perioder av svält blir det nästintill ett rituellt firande när hon äntligen ska få äta. Hur kan föräldrarna då vara så känslokalla att de serverar fiskpinnar just den dagen?
Den vuxna Sara bemästrar tusen olika strategier för att hantera luncher och middagar med andra människor utan att behöva äta. Dessa delar hon med sig av till läsaren likt en magiker som avslöjar sina allra mest hemliga trolleritrick. Samtidigt är hon smärtsamt medveten om att hennes tre barn har byggt upp ett tyst medberoende, där de smygäter från mammas tallrik för att dölja det faktum att mamma inte äter, och där de lever i ständig oro när hon inte svarar på SMS tillräckligt snabbt. Men svältens ljuva rus är starkare än något annat och dessutom drivkraften för Saras kreativa skapande. Aldrig är hon så produktiv och i kontroll som när hennes kropp är som allra svagast.
Kritiska röster menar att författaren romantiserar sjukdomen och att boken riskerar att fungera som en trigger i händerna på "fel" läsare. Jag tycker snarare att Sara Meidell synliggör komplexiteten i en sjukdom som stora delar av samhället fortfarande tycks tro grundar sig i kroppsfixering och skeva skönhetsideal. Vad är det som säger att man måste "vara ute på andra sidan" för att få lov att berätta sin historia? Är det egentligen inte mycket mer intressant och lärorikt att få läsa om något som skildras medan det fortfarande pågår? Det känns ocensurerat, naket och utan pekpinnar.
Jag sträckläste de 201 sidorna på ett par timmar, och jag kan inte annat än säga att boken bjuder på en läsupplevelse som både är drabbande, skrämmande, insiktsfull och lärorik.