Jag har aldrig haft någon helhetsplan när det gäller utformningen av trädgården här hemma. Min taktik har istället varit att jobba mig igenom några kvadratmeter per år, ofta mer eller mindre på gehör. (Om man nu kan använda den termen i trädgårdssammanhang.) Jag har oftast en grundidé när jag påbörjar ett projekt, men lika ofta blir det något helt annat i slutänden, eftersom nya möjligheter och nya idéer uppenbarar sig vartefter jag håller på. Ett av sommarens projekt blir iallafall att fortsätta gräva mig ut i det som är kvar av det gamla moraset längst ner på tomten.
Som ni ser på bilderna har jag redan "fuskplanterat" några spontanshoppade hortensior närmast kanten mot gruset. I höstas flyttade jag också hit en ledsen rhododendron som stod på framsidan av huset, men vad som ska hända där bakom har jag inte riktigt fnulat klart på än. Helt klart är att det inte finns mycket värt att spara, för allt ser mest vilt (och då menar jag inte vackert vilt) och ovårdat ut större delen av året. Längst bort mot mirabellen brukar det växa upp gullris, som förvisso ger en ganska läcker masseffekt när den blommar, men den får nog kanske stryka på foten nu om det ska kunna bli något vettigt helhetsgrepp på den här ytan.
För några veckor sen lanserade jag idén om att plantera in rhododendron på hela ytan, dels för att hålla det relativt lättskött, dels för att det skulle bidra med trevlig vintergrönska. Men nu medger jag att jag redan är otrogen mot den idén. Istället drömmer jag våta drömmar om helt andra och betydligt mer skötselkrävande saker, som kanske en damm eller en romantisk rosengård. Eller varför inte en sådan där läcker fuskruin i gammalt tegel, som John Taylor byggde i "Trädgårdstider" i förra veckan. Jo jo, det hade varit något.
Eller så kanske jag kompromissar med ett mellanting i form av en grusad rundel med ett träd i mitten, som man skulle kunna gå runt, och då skulle jag ju faktiskt kunna plantera rhododendron i yttercirkeln. Eller kanske de där rosorna ändå... Ja, ni hör ju hur jag håller på. Fast att drömma måste man ju få lov att göra utan begränsningar. Det är ju liksom hela poängen med drömmar.
Det skulle inte förvåna mig det minsta om det faktiskt blir något helt annat till slut. Något som jag kommer att komma på när jag väl står där med spaden och ser hur ytan ter sig efter grävning. Eller när jag åker till plantskolan och spontanshoppar grejer utan att tänkta mig för, som jag har lyckats göra så många gånger förr. Trädgård på gehör, som sagt. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta...
