När datorns bildbibliotek börjar bli fullt, brukar jag flytta över alla bilder till en extern hårddisk. Det var ganska länge sedan jag gjorde det sist, så nu är det verkligen dags. Jag passar på att smygtitta lite grann på bilder från den här tiden förra året. Man glömmer ju så lätt hur man hade det då. Som att jag satte vita cyklamen i två loppisfyndade porslinskrukor och ställde i fönstret på glasverandan. Fint ändå. Varför har jag inte det i år? De där krukorna vet jag inte ens var jag har. Kanske har de redan fått en returbiljett till secondhand-marknaden. För det är så det funkar med många av mina loppisfynd. De kommer och stannar en stund, och när jag tröttnar på dem så rensar jag ut och skickar till loppis igen.
Förra hösten hade jag lagt röda äpplen i trådkorgen på bordet i smatten. Det har jag i år också. Det är alltid så dekorativt att ha färsk frukt framme (oj, sicken fin allitteration!), och så doftar det så himla gott med äpplen. I år har vi ju mängder av egen skörd, så det är bara att lassa på med ny frukt vartefter man äter upp den gamla. Ja, mest min man då. Själv har jag blivit pinsamt dålig på att äta frukt, och jag fattar egentligen inte varför, för jag tycker egentligen att det är jättegott.
Förra hösten köpte jag ljusstavar från Eldgarden, som vi tände stearinljus i när vi bastade nere i stugan mörka eftermiddagar och kvällar. Den mörka tiden är definitivt här igen, så det får absolut bli en favorit i repris i år också. Att "preppa" och göra mysigt i stugan innan bastning tar minst lika lång tid som själva bastubadandet.
Förra hösten fick ett gäng tulpanlökar ligga i farmors gamla grötskål i väntan på utplantering. Jag blir alltid sugen på brunt så här års, så den där skålen ska nog snart få komma upp från källarskåpet igen. Den håller knappt ihop längre, men den är ju så himla mycket historia i den.
Ja, så var det förra hösten. Och nu är det senaste årets bilder övertankade på min externa hårddisk. Konstigt kanske, men när de väl har hamnat där, så tittar jag nästan aldrig på dem mer. På ett sätt är det ju ändå lite trist att man har tappat traditionen med att framkalla riktiga pappersfotografier som man sätter i fotoalbum. Kommer folk i framtiden ens kunna öppna den där hårddisken och hitta min gedigna dokumentation av livet på Solhäll på 2000-talet? Jag tror faktiskt inte det.