Vi hade ärende till Ryd i Småland idag och passade som vanligt på att besöka Köplundens Antik medan vi var där. Vi har aldrig lyckats komma dit på de ordinarie öppettiderna, men den trevliga ägaren kommer och öppnar ändå, bara vi ringer och frågar. Det är en rejält stor butik, där det alltid finns mycket fint att titta på. Framförallt finns det mängder av fina gamla möbler. Vi har handlat en hel del grejer där tidigare, och idag hittade vi ett litet allmogebord som vi tänkte kunde bli fint ute på glasverandan. Det blev det.
Jag fascineras av gedigna gamla trämöbler som har en historia att berätta, som har nötts av tidens tand och som har fått den där typen av patina man absolut inte vill måla bort. Det här lilla bordet har underbara träplankor som bordsskiva, och underredet är målat i den där rödbruna nyansen som många allmogemöbler har, och som ingen människa skulle få för sig att måla möbler i idag. Just den där nyansen har något smått magiskt över sig, för den liksom bara smälter in i nästan vilken färgskala som helst.
När vi kom hem rengjorde jag både bordsskivan och underredet med linoljesåpa och vatten, och nu luktar det så gott så gott. Den gamla gråmålade stolen hade vi redan hemma. Den är faktiskt också köpt på Köplundens Antik, fast i höstas. Bordet och stolen gillar varandra, helt klart. Och jag gillar dem tillsammans.
Jag gillar att det blir lite mer allmogekänsla på glasverandan i höst. Den rustika färgskalan känns så varm och ombonad. Den mörkbruna fönsterramen (utan glas) hittade vi ute i ladan när vi tog över huset, och den har fått stå där den står nu sedan dess. Den mörkbruna kontrasten tillför en fin kontrast mot de vita fönstren och ljusinsläppet här ute. Det ockragula trätråget kommer från en smålandsauktion vi besökte för ett par somrar sedan, och det passar ju också in fint i färg.
Verandafönstren är verkligen i stort behov av ommålning. Vi målade om dem själva för 13 år sedan, men det faktum att det är englasfönster och helt oisolerade väggar och dörrar här ute, gör verkligen sitt till för att nöta på färgen. Färgen på pärlsponten flagnar också och skulle också behöva målas om, och golvet likaså. Tänk, på Solhäll finns det alltid nya projekt att ta tag i. Fast med tanke på hur många timmar det tog oss att skrapa, maskera och måla alla spröjsar förra gången, så är vi ganska eniga om att det vore himla skönt att leja bort det den här gången. Vi får väl se hur det blir med det.
Idag är en av de första kvällarna på länge som skomakarlampan är tänd här ute på verandan. Det märks att dagarna har börjat mörkna minut för minut, precis som i Tove Janssons "Höstvisa". Jag har satt stearinljus i gjutjärnsljusstaken med smederna, men dem tänder jag nog inte än på en månad. Fast det faktum att vi kan ha stearinljus på glasverandan är också ett hösttecken. Om sommaren är det nämligen omöjligt, för då är det så varmt här ute att ljusen kroknar.
Nu är jag söndagsbastad, ren och fin och redo för en ny arbetsvecka. Det känns onekligen lyxigt att den bara är fyra arbetsdagar lång numera. Jag älskar verkligen mitt jobb, men nu känns det som att jag får det bästa av två världar. Det blir fint, det.
