Efter renoveringen försvann den gröna vägghyllan från köket, och sedan dess har farmors gula kryddgubbar inte riktigt hittat sin plats. Inte hyllan heller, för den delen. Den provade jag att hänga upp ute i smatten, men den blev alldeles för stor och klumpig där. Dessutom gillar jag fortfarande den lilla gråa hyllan, som jag har haft sedan i början av 1990-talet. (Då var den solgul.) Däremot kom jag på att de små gubbarna kan få bo i den gråa hyllan istället, så under gårdagen flyttade de in på ett hyllplan där.
I min barndom på 70-talet (ja, så gammal är jag) stod gubbarna i kryddhyllan ovanför farmors spis, och där hade de nog stått ett bra tag vid det laget. Min mor har bekänt att det är hon som är anledningen till att huvudet på den större gubben är ihopklistrat, efter en liten "olycka" någon gång före min tid. Det bidrar på något sätt ännu mer till nostalgivärdet, får jag säga.
På uppfarten blommar schersminen för fullt nu, och blommorna doftar så starkt av nektar att till och med jag med min postcovid-näsa kan känna det. För extra doftträning har jag klippt av några kvistar och satt dem i emaljkannan på pottskåpet. Som att ha en bit av paradiset inomhus.
Jag har älskat prylhyllor och småpryttlar sedan jag var barn, och ränderna går visst aldrig ur. Just den ådran har jag alldeles säkert ärvt av min mormor, som var likadan. Det är ju så himla kul att arrangera små stilleben och "tittskåp", inte minst av sina loppisfynd. Någon minimalist kommer jag aldrig att bli...
För övrigt har jag varit på tippen idag med ett lass trädgårdsskräp och kartonger, och på vägen hem svängde jag inom Strömsborgs handelsträdgård och köpte lite sommarblommor att börja ersätta vissna penséer med. Tre ampeltomater till växthuset blev det också. Hade det inte varit så förbenat blåsigt ute, så hade jag nog tagit mig an planteringen redan nu, men det får nog vänta tills imorgon. Det får bli lite innepyssel istället. Alltid finns det något att göra.
