Igår var en oändligt ledsam och sorglig dag.
Det var dagen vår lilla Elsa fick somna in.
Vi har försökt att få det att funka med katterna och gjort allt vi kunnat.
Vi har haft ett system med lappar i hallen som "varnar" den som kommer in att inte släppa ut en eventuell katt som vill sticka ut, för en är redan ute.
Man trodde och hoppades att det skulle bättra sig.
Inte att de skulle tycka om varandra men Elsa kunde aldrig acceptera Smilla.
Och fast att vi gjorde vad vi kunde för att hon inte skulle kunna överfalla Smilla i vad som var fruktansvärda kattslagsmål där de bara rullade runt som en boll och det skreks och var jättehemskt de gångerna man råkade se det så funkade det inte.
Ibland smet någon ut eller så kom aldrig den andra in, vilken katt vill inte vara ute nu när det våras, och den som var inne väntade och väntade och blev ledsen och missnöjd att hon inte fick gå ut.
Det funkade ett tag, ja så länge det var vinter kan man väl säga så funkade det hyffsat även om det var meckigt, var är hon, var är hon, har någon släppt ut Elsa?! Har någon släppt ut Smilla?! Åh nej nu smet den katten ut så fort dörren öppnades...och katter är som vi nog alla vet snabba om de vill))
Smilla fick rejält med stryk. Alltid mot nosen och ögonen. Hon var ju mindre än Elsa så inte så konstigt att hon hade svårt att försvara sig...
Hon var skräckslagen för Elsa.
Och man var livrädd för hur det skulle sluta varje gång de var ute bägge två samtidigt.
I lördes tex så var det fantastiskt väder och vi var ju hemma och ute i trädgården på eftermiddagen så bägge fick gå ut för de ville verkligen det...
Efter en stund kommer en liten vit/svart katt springande, Smilla, i full karriär och flyr in i uterummet där jag är.
Jag såg på långt håll att hon var genomdränkt, och vilken katt badar frivilligt..?
Jag tänkte först att nu har hon trillat i Lagan...Sen såg jag hennes blodiga nos.
Igen. Slagsmål och överfall från Elsa.
Kan bara tänka mig hur dramatiskt detta bråket varit för Smilla som dessutom ramlat i vattnet på något sätt...
Och så här var det, gång på gång om Elsa fick syn på Smilla utomhus.
Det var så hemskt och Smilla såg alltid så ledsen ut och ja inget funkade med katterna...
Lilla goa spralliga tokiga busiga Smilla skulle hon bli ett vrak av alla slagsmål hon tvingades in i, för att inte prata om hur rädd jag var för hur skadad hon skulle kunna bli...
Alltid attack mot ansiktet.
När Elsa dessutom av rent missnöje började kissa och bajsa inomhus när hon inte fick gå ut när hon ville gå ut, för Smilla var ute, ja även det blev en bidragande faktor till att detta var ohållbart nu.
Och jag hade satt in 3 (!!) kattlådor för har man mer än en katt ska de ha minst en varsin kattlåda och de hölls alltid rena så det var inte det som var problemet.
Vi har även försökt med feromoner som sätts i vägguttagen, veterinären rekommenderade även lugnande foder som jag skulle sätta in på bägge katterna, men inget hade nån som helst påverkan.
Så idag, var dagen Elsa fick somna in och jag har gråtit floder...
Jag trodde inte det skulle bli så hjärtskärande ledsamt och sorgligt som det blev för det var det.
Jag grät hela tiden jag satt hos veterinären och väntade på att hon skulle somna in och det tog en hel timme för henne tills hjärtat slutade slå...
Hon var så stark.
Ja fy. En otroligt tuff dag och tomheten efter Elsa är stor.
När en liten familjemedlem försvinner känns det, länge efteråt...
Det man är van vid är borta och saknat.
Tufft.
Så är det.
Mina tårar hade ingen hejd igår men nu när jag är hemma så ser jag i alla fall en lycklig liten Smilla som aldrig mer behöver bli överfallen här, inte av någon som bor här i alla fall,
men Elsas plats är tom och så saknad.
Jag kände när jag satt där och väntade på att hon skulle sluta andas att det hade varit lättare om hon varit sjuk.
Det hade känts mer naturligt då. Men nu, nu var hon tvungen att gå för att det inte gick längre helt enkelt på något sätt.
Ja, älskade lilla Elsa.
När jag satt där och grät så viskade jag till henne vilken fin liten katt hon varit, tackade för alla år, klappade henne om och om igen och grät ner golvet och hela högen av servetter jag hade med mig...
Jag trodde inte att det skulle bli så svårt som det var...
Och jag kände mig som en skurk som tog livet av henne...jag avslutade hennes liv fast att hon kunde ha haft flera år kvar...
Men vi kunde inte ge bort Smilla. Och Elsa hade aldrig gått med på att flytta någonstans. Och situationen var bara hemsk och ohållbar och tragisk.
Hade jag vetat att det aldrig skulle gå hur mycket vi än försökte att ha två katter ihop så hade jag inte låtit en till flytta in...
Men jag trodde ju att hon skulle acceptera henne. Inte tycka om henne men låt gå, här bor en till och vi bråkar ibland, som katter gör, men detta var något helt annat.
Det var sådant krig så det var brutalt.
Så nu måste vi sörja vår lilla Elsa och hoppas Smilla får bli en katt som kan vara ute, och inne!, utan att vara rädd att bli överfallen och misshandlad.
Kram Mariette