Nog känns livet lite som att trampa vatten just nu. Som att man ligger där i plurret och bara försöker hålla sig flytande, i väntan på att det riktiga livet ska komma tillbaka i en räddningsbåt, slänga ut en livboj och plocka upp en i säkerhet. Fast jag börjar bli rastlös och vansinnigt trött på att bara vänta. Jag känner mest för att rulla över på mage och crawla det snabbaste jag kan mot land för egen maskin. Men det kan man ju inte.
Kan man inte bara få gå i ide, då? Som en björn, som kurar i sitt bo och helt sonika sover bort de tråkiga månaderna på året? Det hade ju verkligen kunnat passa mig, tänker jag. Men det kan man ju inte heller. Hej och hå, nu trampar jag på.