Japp. Sitter i karantän. Inte varit på jobbet på över en vecka. Förhoppningsvis får jag snart positivt besked, dvs negativt besked - på Coronatestet som jag gjorde i måndags, så jag snart kan återgå till mitt jobb! Jag mår bra och var väl egentligen aldrig sjuk, men skall man vara hemma vid minsta symptom så ska man! Dessutom skall vi ju numer jobba hemma i så stor utsträckning vi kan, så att vi glesar ut oss på jobbet. Så det lär bli mer hemjobb framöver.
Men det har fått mig att reflektera en del. Alltså - det här med att jobba hemma... Såå tråkigt det är! Missförstå mig rätt. Jag är tacksam att jag ens kan jobba hemma, det är ju långt ifrån alla yrken som har den möjligheten. Men jag tänkte ändå ta mig den friheten att spåna lite om det här med hemjobberiet.
Jag som egentligen är en sån där "hemmakatt", som verkligen trivs med att vara hemma. Jag tänkte nog innan jag hade provat, att det verkade lite mysigt ändå, att jobba hemma. Men nej, när jag väl provade så var det inte så kul... Jobbet skall vara på jobbet och hemma skall vara hemma.
Visst, det finns fördelar. Jag kan sova lite längre, slipper piffa till mig, och kan jobba i mysbyxor. Och jag kan förstås fortsätta att göra mitt jobb...
Men å andra sidan är ju nackdelen att jag missar den sköna känslan det är, att komma hem, och ta på sig mysbyxor efter dagens slut...och gränsen mellan jobb och hem suddas ut. Men framför allt, jag saknar arbetskamraterna och den sociala biten. Ingen som ropar att det är fika, ja, ingen att fika med! Ingen som kikar in på rummet och pratar bort några minuter om jobb, eller bara om ditten och datten för den delen. Jag inser verkligen hur bra jag trivs på min arbetsplats. Och det är ju en fördel förstås, att inse det!
