Måndag igen, hej och hå. Kan någon begripa vart dagarna tar vägen? När jag var liten var 24 timmar en evighetslång rymd av tid, men nuförtiden tycks det mig motsvara ungefär samma tidsintervall som det tar att genomföra en ögonblinkning. Det börjar kännas mer och mer som en absolut sanning att tiden faktiskt går snabbare ju äldre man blir. Om jag bara kunde bevisa det mer vetenskapligt, så skulle jag väl få nobelpris.
Tiden tickade på rekordsnabbt även ikväll, så jag var på körövning för första gången sedan i mars. Mitt härliga sångkompisgäng var förvisso desarmerat till en liten kvintett, men oj så härligt det var att få träffas och sjunga tillsammans igen. Och vad kunde väl passa bättre att sjunga i dagar som dessa än Marie Fredrikssons ljuvliga "Tro"? Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro...