Något överväldigande fruktår blir det inte direkt på Solhäll i år. Visserligen har vi ett och annat äpple på det gamla trädet på baksidan, men sammanräknade kommer de inte utgöra någon större skörd. De äpplen som trillar ner på backen låter vi kråkorna festa på. Jag ser det som en höst-måste mindre att engagera sig i, och det är rätt skönt ändå. Svenska äpplen - närodlade sådana - kan vi handla på mataffären.
Varje år sätter jag personligt mentalt tidsrekord när det gäller övergången från sommarpepp till höstdepp. I år hann kalendern knappt vända blad från augusti till september förrän jag hade gått in mitt vill-mest-bara-sitta-under-en-filt-och-kura-tillstånd. Frusenhet och kvällströtthet utgör stora delar av konceptet. Och flanellpyjamas. Det märkliga i kråksången är att jag ändå på något sätt tycker att allt det där är ganska mysigt. Människan är en komplicerad varelse...