Ibland roar jag mig med att räkna hur många Hinzaväskor jag hinner se på en dag. Ni vet, de där färgglada plastväskorna från Perstorp, som hela Sverige tycks gå runt med just nu. Jag ser MÅNGA! Det fanns visst sådana här väskor i var och varannat hem redan på 1950- och 60-talet, då den fungerade som shoppingväska innan papperskassarnas intåg i mataffärerna. När den började dyka upp igen för ett par år sedan fattade jag inte riktigt "hajpen", men numera tillhör även jag de frälstas skara. Den är ju så himla praktisk i alla tänkbara sammanhang; inte minst som jobbväska.
Att Fröken Gröns väska är turkosblå var väl ändå lite otippat, hehe! Det är nämligen egentligen inte min väska, utan kom fylld med bastuöl, som en present från ett gäng vänner till maken på hans 50-årsdag förra våren. När ölen var uppdrucken stod väskan kvar i källaren i ett halvår eller så, innan jag insåg att jag borde göra den till min. Och tänk, nu kan jag nästan inte vara utan den. Under besöket i Hörby i helgen hittade jag dessutom en jättefiffig innerväska i Virrvarr-mönster av Sigvard Bernadotte. Den gör faktiskt väskan ännu mer praktisk, för nu kan hela väskan välta omkull i bilen utan att jag behöver leta efter grejer under sätena.
Hinsehäxan har man ju hört talas om. Själv har jag alltså gått och blivit en riktig Hinzahäxa, hehe! Och nog är jag i gott sällskap, om man betänker hur många sådana här väskor man ser andra kånka runt på varje dag. För som sagt, det är verkligen MÅNGA!
P.S. Att hylla en plastprodukt kanske inte är så politiskt korrekt i dessa dagar, men Hinzaväskan finns faktiskt i ett bioplastmaterial också, där man har använt sockerrör som råmaterial istället för olja. Och gillar man inte det, så är det ju trevligt med tygkasse också. Om än kanske inte lika praktiskt...