Nu är ni förstås nyfikna på vad jag kom hem med efter långfredagens antikmarknadsbesök i Glimåkra. För ni utgår naturligtvis ifrån att jag inte kom hem tomhänt, och det gör ni rätt i, för det gjorde jag ju inte heller. De bästa fynden gör man faktiskt ofta redan på parkeringen utanför själva marknaden, för där brukar kluriga gamla gubbar stå och sälja diverse skrot direkt från sina släp. Redan hos den första farbrorn hittade jag två zinkbyttor att ha i trädgården. Det var inga antikpriser på dem direkt, kan jag säga.
En annan farbror hade två gamla trädgårdsurnor till salu, som jag nog ska ha på varsin sida av verandatrappan på sikt. För tillfället står de på uteplatsen, där den ena får husera en härligt påskig uppsättning av penséer och påskliljor, som min mamma hade med sig på påskafton.
Jag föreslog samma farbror att jag kunde få pilen till ett gammalt solur på köpet, och det fick jag. Just den där detaljen saknas nämligen på det solur jag redan har. Fiffigt, va? Och det är grönmålat och klart; tänk så bra!
Inne på själva marknaden hittade maken en fin blågrön låda med handtag, som vi redan har använt för transport av lösa småpryttlar till och från 50-årskalaset i Folkets hus. Det kan nog bli fin och praktisk att ha som picknickkorg under sommarens dagsutflykter.
På vägen hem svängde vi inom en gårdsloppis i närheten, som vi vet alltid brukar ha öppet på långfredagen, när det ändå är mycket folk i farten. Där snubblade jag över en gammal kuskbänk (för visst är det väl det?), som jag genast visualiserade ståendes längs en husvägg full av blomkrukor, haha! Visst är den ändå ganska läcker?
Ja, det är ju ingen måtta på all bråte jag kommer hem med. Nästa långfredag ska jag nog hyra ett eget släp, fylla det med grejer och parkera bredvid de gamla gubbarna utanför antikmarknaden i Glimåkra...