Rabattrosen 'Astrid Lindgren' har i flera år fört en torr och tynande tillvaro (oj så fint det där allittererade!) borta vid verandratrappan. När jag planterade den såg jag framför mig hur tjusigt det skulle bli med 120 centimeter hög, buskig och genom hela sommaren prunkande rosbuske mot den vitputsade väggen, men av det blev det inte mycket. Kan ni ens se den där bland stenarna på den här bilden från förra sommaren?
När jag så grävde den nya rabatten alldeles efter midsommar tänkte jag att det var dags att gräva upp 'Astrid' och flytta henne dit. Som en sista chans på livet, liksom. Och vet ni vad, den extremt torra sommaren till trots så gillar hon faktiskt läget! Inte för att hon har blivit 120 cm hög eller speciellt buskig, men hon tar sig mer och mer för varje dag och bjuder faktiskt på en och annan blomma också. Knopp ena dagen...
... och utslagen blomma nästa dag. Nog är hon marsipanrosvacker, lilla 'Astrid'? (Se där, ett alldeles nyskapat adjektiv att utöka sin ordlista med! Ni får gärna tipsa Svenska Akademien, men de har väl annat för sig numera...)
Inte stor, som sagt, men helt klart skymtbar (se där, ett nyord till!) där bakom salvian. Den lilla statyn (som jag vill ska vara en grabb, fast jag ser att det uppenbarligen inte är det...) ser ut att säga "Nämen, åååååhhh så förtjusande!"
Att gräset har satt fart och börjar bli högt syns ganska tydligt på bilden här ovanför. Det får nog bli lite gräsklippning till helgen, fast vår gräsklippare är lite lynnig och svårstartad för tillfället. Jag tror att det är något med bränsletillförseln som inte fungerar som det ska, för man får använda primer-knappen och liksom pumpa i en hel evighet för att få upp bensin till motorn. Tur att det finns en såg- och motorverkstad i byn. Man ska bara ta sig dit också....