Jag förlorade min karaktär bland lökarna. |
Jag älskar tulpaner och har gjort ända sedan jag tog mina första steg och rev ner dem från vaserna från borden när jag var liten. De har ju sådan härlig form och härligt gnisslande blad och vackra blommor i de mest ljuvliga former och färger. Jag har en förkärlek för vita, rosa, aprikos, papegoj, botaniska och röda tulpaner. Förlåt, det var många! Jag inser det nu, jag älskar dem alla. Det är något speciellt med vårblommor, de kommer så där som en skänk från ovan i det gråa och trista efter våra oftast blöta vintrar. Som rent liv som spirar ur det murriga och skitiga. Så välbehövligt för oss här uppe i Skandinavien, det är som att vi får ett par veckor extra vår, som en vacker markör som vittnar om vart vi är på väg trots blöta och kalla bakslag.
Att arbeta i en trädgård som blomstrar är som balsam för själen. Den här rabatten är vid en av våra bilparkeringar i tillsammansodlingen, här odlar vi blåbär och tulpaner. Förstår ni vad härligt att öppna bildörren och komma hem när det ser ut så här! Blommor har alltid varit lika viktigt för mig som grönsakerna, kanske viktigare på många ett sätt. Vi odlar ju blommor oftast för dess skönhet och inte för att äta dem. Är inte det vackert? Att odla något för dess skönhet och där lönen för mödan inte är att fylla magen utan skänka glädje till våra sinnen. Där började odlingsmagin i mig, i mötet med blommorna och som ni vet är jag ju totalt förlorad i ett förgrönskat liv numera.
LÄS MER »